En triathlonsommar

(bild: Vantaa triahtlon)

The one and only Vanda triathlon blev iår en ögonöppnare. Efter en simning som jag trodde hade gått mycket snabbare, en cykling där jag på de korta av och an sträckorna tryckte på vad jag förmådde, visade leende tänder åt publiken men jag fick inte riktigt någon urladdning. Av löpningen kunde jag njuta längs med stigarna på hemmaplan, jag blev trött men i mål kunde jag inte vara annat än besviken. En sämre totaltid och en sämre placering än tidigare år. Dagen kom ändå att öppna mina ögon, förstå att jag kanske behöver förändra något i min träning. Jag kan väl inte tro att jag skall få bättre och snabbare tider för varje år utan att förändra något? Mitt sätt att måra på kanske inte räcker till vidareutveckling.

Helsingforsskog

Två dagar senare cyklar jag oplanerat iväg till Tössbacka trail run. Jag har aldrig varit i Tössbacka förr. Dethär är precis sådant jag gillar; nya oupptäckta marker en ljum sommarkväll. 21an löper jag i hårt tempo. Skogen fullkomligt skjutsar mig fram. Så härligt att löpa igen och jag har så oerhört mycket att ge efter en helg i nederlag. Jo jag snubblar på ett par stubbar innan mål men tiden blir bra, 1:42, och jag tar en sväng via prispallen innan jag sätter mig på Cervélo och rullar hem.

Någonstans mellan Sjundeå
och Ingå

9 dagar befinner jag mig i mitt kära HELSINKI. 9 dagar med schemat morgonlöp, gröt och kaffe, simning, mat, löpning, mat och bokläsning, sömn. Jag träffar gamla jobbkompisar, gamla studiekompisar, nationsvänner och framförallt lever jag på mina villkor, i min takt med mina apor (läs: tankar och livsfunderingar). För fjärde året i följd blir det cykling till Ekenäs via småvägar, jag samåker med en pendlare och vi småpratar om Lotta Lepistö, spanska cykellandskapet och hälsar varann ett fortsatt trevligt liv, jag äter min banan cyklar vidare och jag tror aldrig jag ska komma fram. Tacka vet jag att en grön och skön gräsmatta hunnit växa fram intill deras nybyggda hus, en plats att dunsa ner i, blunda andas och småningom komma tillbaka till verkligheten. 126 k avklarat och jag har hållit tidtabellen. Jag mår som en prinsessa med betonglår resten av helgen.

För första gången deltar jag i Finska Mästerskapen i Triathlon i halvdistans. Med Cervélo, rymddräkt, tält, trangia och paket till 30 åringen styr vi kosan mot den purfinska skogen a la Joroinen. Checkar in mig, kollar in start, TI1 och T2 för att konstatera att vi missat raceinfo med en minuts marginal -blir arg, less och besviken på organisatörernas oflexibilitet!
Vi checkar in på campingen, nekar till ägarens skrattande fråga om vi skall göra barn inatt; vi kan gott och väl ha tältet nära de övriga camparna. Piggar upp oss med ett kvällsdopp, chipsladdar och har paketöppning. Grattis min soulmate på dagen!

Hurrit på camping i Joroinen!

För första gången startar jag med finska elitfältet. Simningen vet jag att jag kommer att tappa på, men målet är att komma ikapp kanske någon enstaka under cykel eller löpmomenten. Simningen flyter på och jag hänger riktigt bra med, tills något jag vet inte vad händer -blir jag för bekväm? Hursom jag tappar och avståndet bara växer. Bakifrån kommer männens elitfält, damerna från åldersgrupperna... Mentalt blir jag ju inte starkare liksom. Cyklingen består av finska raka vägar, inte mycket till svängar. Benen finns inte där. Jag blir konstant omkörd. Nånstans mellan km 70-80 hittar jag benen och jag kan börja njuta. Kommer in i T2 trött och sliten får Asics på fötterna och fullkomligt flyger fram! Helt otroligt! LÄTT SNABBT är det som går runt i huvudet på mig de tre varven. Leendes tar jag mig runt och hinner precis känna av lite trötthet innan jag korsar mållinjen. Jag har löpt de 21 på 1:35:48! Heeelt galet bra!! Tot. tid på 4:49 och det är ny rekordtid av mig på en halvdistans. Vi äter glass, njuter av dagen, njuter av hemresan och varandras sällskapen i en igen fullpackad bil påväg hemåt. Placering? 7a i yleinen fältet. Och jag är absolut nöjd och förstås alltid roligt att komma i mål med bra feelis i kroppen.

Seljes triathlon. Helt enkelt en kärlekshistoria till triathlon som här fått sin början. En sensommar kväll i juli, närmare bestämt den sista onsdagen i juli 2013 var kvällen, då allt började. Regnet öste ner och i fjärran hördes dunder och brak men där satt vi, jag och min medmotiverade kompis i den lilla röda med cyklarna nätt och jämt i baksätet. Jag hade chipsladdat kvällen innan och spänningen fanns i kroppen. Triathlon, vad innebär det egentligen? Lika glada och förväntansfulla åkte vi sedan hem. Jag hade tagit hem segern i min allra första triathlon evenemang.
Iår var således bakgrunden lite annan. Jag har deltagit två gånger. Jag har fått mitt ansikte tryckt i lokaltidningen två gånger om vilket berättat om min vinst. Jag börjar vara etablerad och kunnig inom sporten. Förväntningarna är att jag skall vinna. Jag håller låg profil. Vi bestämmer oss för att cykla till Seljes (ca 64k) för att liksom värma upp (och kanske för att ha något att skylla på om jag inte vinner) . Jag är nervös. Hör kommentarer som jaaja du e jär fö ti vinn nu tå igen . Efter de dryga 200m är jag först upp ur vattnet, jag håller positionen på cykeln och jag löper så som jag vore jagad av lejon. Jag ger verkligen mitt allt och jag är först av kvinnsen i mål! Vad härligt att komma hem igen, var allt en gång började, kunna ge allt, och få ta in den härliga stämning som Seljes än en gång bjöd på.
Ps. Cyklarna åker in i bagaget på min kära mors bil, hon hann ju fram till prisutdelningen iaf  -men det är en helt annan historia.

Dagen har börjat mer än bra
och fortsätter i samma tecken med goa vänner på
Adventure park och Veikkausliiga!

En söndag med äventyr på adventure park är sedan länge inplanerad och nu råkar det vara så att det ordnas Vasa Sun City Triathlon samma dag. Pikamatka står på dagens schema, liksom för att hitta snabbhet i benen igen efter Schweiz veckan och inför Chattanooga IM WC 70.3. Det är blåsigt, det är kallt och vågorna mäts höga. Många ger sig ut, men kommer lika snabbt tillbaka. Aldrig tidigare har jag simmat i liknande vågor, och teknik kan man inte heller tala om, här gäller det att överleva! I T1 hinner jag nästan få på mig en löpsko! innan jag inser att jag ju skall cykla, aldri hänt förr.. Precis då jag hunnit få fötterna i cykeldojjorna hör jag speakern annonsera dagens andra dam som beger sig iväg.  Här skall hållas undan minsann! Cykligen är ju sen också desto bättre, 10k ordentlig motvind som ju belönas med 10k vind i ryggen. Cykeln byts så tillslut mot löpdojjor och farten hittas, jag skall hålla undan, jag vill hålla farten. Och visst, där kommer jag i mål. Första kvinna över linjen. NAJS!

Sandsund vandringsled
en sommarkväll

Säsongen avslutades med en cykeltur och halvmara i Lappfors iform av Sju Sjöars Lopp. En solig söndagmorgon i september, det är dagg i gräset och jag klär på mig för utflykt. Benen, men framförallt knoppen, är lagom trött efter att för ett par dygn sedan kommit hem från Amirika. Varför beger jag mig hit? För att få vara ute länge, vistas i för mig oupptäckt natur, svettas, andas, vara på äventyr - allt jag gillar! Benen börjar fungera allt mer efter att jag närmar mig, äter lite medhavd picknick och anmäler mig på plats. Småpratar kring vädret och PANG där går skottet! Vilken fart, bara att hänga med! Int böv ni spring så håålt, he 20 km kvar ännu hörs av löparna som blir och förblir omsprungna. Målet är att hålla synfältet till tjejjen jag vet kan dethär med löpning. Det lyckas -ganska länge. Tappar helt ben efter ca halva, vägen blir ödslig och jag försöker aktivt tänka på att njuta. Jag blir omsprungen av en yngre förmåga, håller jag på att bli gammal? Innan jag kommer i mål överväger jag att gå i sista backen, tittar mig om, ingen skulle se, men nej för knoppens skull trycker jag lite till och jo, löpandes e jag uppe. Jag kommer i mål, och dessutom på en hejdundrande tid! Både gällande dags-mental-formen men även överlag! Hurja minä! Och vilken tur att jag inte stod överst på pallen, priset var ett trädgårdsbord(!) skulle liksom ha blivit knepigt att transportera hem på två hjul.   

Amirikaresan med 

Ironman World Championship 70.3

får småningom ett eget inlägg 

liksom Swiss resan