Triathlon de Marseille & Alp d'Huez triathlon
VIVA la FRANCE! Wow, de bästa två veckorna i mitt liv vill jag påstå! Tour de France, nästintill bokstavligt då vi med vår franska hyrbil kör Nice-Marseille-Luz-Bedoin-Alp d'Huez-Villar d'Arene-Nice. Rättare sagt, Cote d'Azur, Pyreneerna-Provence-Alperna. Höjdpunkterna? Många. Tävlingarna? Triathlon de Marseille L -first time ever och den mytomspunna Alp d'Huez triathlon -för mig en andra gång.
3k simning, för första gången i mitt liv i tävlingssammanhang och OJ vad roligt det var där ute i vågarna - som en surfare i sitt bästa drömväder! Att solen sen förblinade och gjorde det omöjligt att veta vilket håll som var rätt är en annan sak, mer simning helt enkelt.
Cyklingen på 80k var okej, fin litet col att ta sig över i två omgångar men njutningen väntade på sig till löpmomentet. De 20k som skulle löpas på en 4k bana kom att bli magiskt och ett av mina bästa löpmoment. Redan efter ca 1.5k sprunget kom flrsta känslostormen, stora afrikanska trummor som man frenetiskt trummade fram löparna på - härligt, jag kunde inte annat än ta ut steget lite till. Bara några tiotals meter efter detta dyker cyklisten upp. Cyklisten med nr1 på ryggen. Han ska vägleda första dam. Å det är jag! Jag!! Benen trummar på, leendet är upp till öronen och jag flyger fram! Flyger i mål, händerna för ansiktet och upp i luften. Jag är en vinnare av den 1a upplagan av Triathlon de Marseille Long distans. Och cyklisten är om möjligt än lyckligare än jag.
Alp d´Huez triathlon L
Loppet som jag för två år sedan inte visste om jag skulle ta mig igenom, då jag med mina orörliga vandrarben gjorde att jag varken kunde springa eller förbereda mig som jag önskat. Nu, med stor revancshlust, tro om förbättrad tid, och med Marseille segern i ryggsäcken (10 dagar innan) och flera fina cykelberg (inte vandrarberg) i benen. Jag hade barar glömt den lilla detaljen ATT förbereda mig, främst mentalt. Tävlingen hör ju trots allt till den tuffare kategorin med sina 2.2 k simning, 120 k cykling med +3200 m i höjdskillnad och med avslutande 22k löpning på höghöjd.
Simningen gick mycket bra! Jag simmade om, jag jag hade känslan och jag njöt i det kalla vattnet. Cykingen hittade jag inte känslan på. Jag åt lite för lite. Jag njöt lite för lite. Jag kämpade fram. På löpningen fanns känslan där, de första kilometrarna. Sedan var det stop, krampstop, som fortsatte med spykänsla som gjorde att jag fick i mig något. Jag grät inombords, för att sedan låta tårarna rinna. Det känns lite bättre. Men, PÖLLOHEITRE att hålla på med sånthär. Jag tog mig i mål, totalt slut i knopp och kropp.
Som tur är, livet lär och redan dagen efter var jag revanschsugen. Jag vill gör om, göra bättre. Jag vill ha den härliga känslan i min kropp. Jag håller ju på/ är aktiv/ motionerar/ tränar you name it för att jag är en lyckligare människa på så vis.
Triathlon de Marseille L distance
Cyklingen på 80k var okej, fin litet col att ta sig över i två omgångar men njutningen väntade på sig till löpmomentet. De 20k som skulle löpas på en 4k bana kom att bli magiskt och ett av mina bästa löpmoment. Redan efter ca 1.5k sprunget kom flrsta känslostormen, stora afrikanska trummor som man frenetiskt trummade fram löparna på - härligt, jag kunde inte annat än ta ut steget lite till. Bara några tiotals meter efter detta dyker cyklisten upp. Cyklisten med nr1 på ryggen. Han ska vägleda första dam. Å det är jag! Jag!! Benen trummar på, leendet är upp till öronen och jag flyger fram! Flyger i mål, händerna för ansiktet och upp i luften. Jag är en vinnare av den 1a upplagan av Triathlon de Marseille Long distans. Och cyklisten är om möjligt än lyckligare än jag.
Alp d´Huez triathlon L
Loppet som jag för två år sedan inte visste om jag skulle ta mig igenom, då jag med mina orörliga vandrarben gjorde att jag varken kunde springa eller förbereda mig som jag önskat. Nu, med stor revancshlust, tro om förbättrad tid, och med Marseille segern i ryggsäcken (10 dagar innan) och flera fina cykelberg (inte vandrarberg) i benen. Jag hade barar glömt den lilla detaljen ATT förbereda mig, främst mentalt. Tävlingen hör ju trots allt till den tuffare kategorin med sina 2.2 k simning, 120 k cykling med +3200 m i höjdskillnad och med avslutande 22k löpning på höghöjd.Simningen gick mycket bra! Jag simmade om, jag jag hade känslan och jag njöt i det kalla vattnet. Cykingen hittade jag inte känslan på. Jag åt lite för lite. Jag njöt lite för lite. Jag kämpade fram. På löpningen fanns känslan där, de första kilometrarna. Sedan var det stop, krampstop, som fortsatte med spykänsla som gjorde att jag fick i mig något. Jag grät inombords, för att sedan låta tårarna rinna. Det känns lite bättre. Men, PÖLLOHEITRE att hålla på med sånthär. Jag tog mig i mål, totalt slut i knopp och kropp.
Som tur är, livet lär och redan dagen efter var jag revanschsugen. Jag vill gör om, göra bättre. Jag vill ha den härliga känslan i min kropp. Jag håller ju på/ är aktiv/ motionerar/ tränar you name it för att jag är en lyckligare människa på så vis.
Lärdomar:
jag skall vara mer MENTALT förberedd för lopp
jag skall ÄTA mer under lopp
Kommentarer
Skicka en kommentar