The Championship 2017 - Slovakien!

First time in Slovakia! Ett land att få dela passion, drömmar, och mål i. Möten med människor med olika bakgrund, olika historier och olika möjligheter, men alla med samma passion för sporten. Passion för triathlon.

Stålhästen, X-bionics
varumärke 

Minnena är starkast från mötet med den lilla future Peter Sagan och hans familj. Med stora ögon står han med sin lilla kropp och ser på tri biken. Det är dagen innan race och vi har varit och chipshandlat vid bybutiken. Pappa Sagan frågar varifrån vi är och översätter till lillkidden, "Finsko!" Jo vi känner till er stora idol och cyklist Peter Sagan, kanske din son är framtidens Peter Sagan säger jag och nickar mot lillkidden. Pappa Sagan översätter. De stora ögonen blir om möjligt ännu större och hela han skiner upp lyckligt och förväntansfullt sådär som barn är allra bäst på. Han nickar ivrigt liksom att han nyss hade tackat ja till ett kontrakt med ett cykelproffsstall. Jo de visste om att det skulle gå en stor triathlontävling alldeles intill byn följande dag. Vi hoppar upp på våra rymdskepp till cyklar, rullar iväg, jag ser mig om såsom att jag visste att de nu stod mitt på vägen, med framtidsdrömmar i blicken.

Den förlängda helgen fylldes av poolsim, kvällspromenader på förbjuden och tillåten mark. (Förbjuden väg fanns nämligen. Satte vi en fot på fel sida av gatan kom minsann en man i uniform flygande och hojtande till) Vi cyklade längs med Donau mot Bratislava. Vi åt samma mat och på samma tider som proffsen. Vi drack vatten ur kranen.

Så blev det då tävling, den första tävling som jag någonsin kvalat till. Challange Family The Championship 2017.  Rymdskeppen (cyklarna) står i värmen och väntar. Det smäller till och det pyser bra ur ett cykeldäck. Det är minst +30 grader i luften och tävlingen är minsann igång. Simningen går bra, cyklingen går mycket bra, lite  för bra (?) för trött blir jag på denna pampasplatta bana. Löpningen börjar, jag hittar flyt men med 20km kvar (tjugo kilometer!) så är jag trött, dödstrött. Jag räknar fönstren på byggnader i hopp om att jag skall glömma hur tung och trött min kropp känns. Det lyckas inte. Jag vill bara att loppet skall ta slut. Jag vill bara i mål. Jag dricker på vätskestationerna, jag går, jag ser framemot kvällens rosévin, jag nynnar på mina låtar jag brukar få feelis av. Aah äntligen måål! Upp med armarna, ramlar ner i skuggan, mitt huvud dränks med vatten. Ah mera. Jag får kramp, första gången i ispoolen i chill out zon, de övriga poolbesökarna får bokstavligen dra upp mig därifrån. Men jag är i mål, livs levande.

Dagen efter simmar jag ikapp med (läs: jagar) proffsen i poolen. Vi hinner med en vandringstur i Österrikiska Hainburg an der Donau, fin promenadetapp i varierad terräng, ja vi går ju också på en golfbana och jag hinner bara fråga -Vad var det nu igen de ropar innan man ska få en boll i huvudet? -Fore.  - Just ja. Så ekar då i skyn -FÅÅÅÅÅÅÅR! vi duckar och bollen hamnar ett stenkast från oss.
Slutligen levererar krombikråko oss och Cervélo hela och fina hem till trygg mark.