Lanzarote äventyr

Ett Lanzarote äventyr på egen hand, ett äventyr med mycket saknad och tårar men även enorm frihet och njutning. Efter att för första gången i mitt liv åkt AirBerlin (som ju faktiskt bjussar på croissant, kaffe, tomatsoppa och ett stort chokladhjärta till folket) så landar jag på Arrecife. Jag har lämnat min livskamrat i Munchen men två kärlekar har jag ju med mig, Cervélo och Alpinho.

 

Apartamentos Tropicana är mitt hem i veckorna tre innan sista krafterna skall tas ut i La Santa då säsongen 2016 når sin kulmen, Ironman 70.3 Lanzarote. Men vad gör jag då här, alldeles ensam på denna blåsiga, trädlösa, vulkansvarta ö? Jag är ledig vilket betyder muchos tid för sim, cykel och löp, reflektion och återhämtning men jag skall framförallt delta i simläger samt lära mig delta i lopp ENSAM. Jag börjar morgnarna med löpning, fortsätter med simning i havet, tar mig förbi SPAR med de härligt färska batongerna, äter långfrukost med maratonpodden, beger mig ut på cykelfärd, tillbringar 1½h vid poolen för rehab och bokläsning, äter middag och språkar med livskamraten via internet teknologin för att sedan somna trött och oftast lycklig. Så det var i stora drag hur mina dagar under min spanska ö-vistelse såg ut.

Jo, jag längtar tillbaka.

Punta de playa blanca, min simplats. Vägarna på Lanzarote är oftast långa, trädlösa och false flattiga. Trappan till höger här ingick i min favoritmorgonlöprunda (lägg även märke till kissi som morgonstretchar)

Första dagarna hade jag väldans svårt att anpassa mig till ensamheten, matbutikerna som skulle hittas, vägen som skulle ta mig ut ur staden, det svarta trista landskapet, den eviga motvinden och konstant punkka på bakhjulet. Men ön tycktes bli finare, grönare och mer äventyrlig för var dag som gick. Så efter ett par dagar så mådde jag prima, acklimatisering check. 

 Påväg mot Tabayesco med min kärlek Cervélo. Punta del Papagayo med Asic på fötterna.

Ursprungligen är jag ju här för att vara på simläger. Men en helt vanlig onsdagkväll läser jag då min e-post som förändrar min vardag något. MINUS - pga sjukdom kan simlägret inte köra igång enligt utsatt datum. plus + Congratulation! Qualification for The Championship 2017! Whaat? Jag behöver läsa båda mejlen flera gånger för att förstå. Konklusion 1. Simlägret blir inte lika långt , möjlghet till ett "halft" läger finns. I'm in! Konklusion 2. Jag som trott att min slutplacering i Österrikiska Challange family Walchsee-Kaiserwinkl inte var något att minnas, verkar vara en top 6 placering (närmare bestäm nr.2!) och det är anledningen till att jag får delta i det historiska första The Championship som hålls i Slovakia 2017!! Wohhoww! Som ett extra stort plåster planerar och bokar vi ännu en tävling till sommarn, Finntriathlon Joroinen SM- PUOLIMATKA, heeere I coome!

I min nya lya i La Santa by finns denna hand-i-handske tavla

Simlägret kör sist och slutligen igång. Vi simmar ca 2h/dag + egen simträning och TANKEträning. HUJJ sådan mental trötthet har jag tidigare aldrig känt. Tacka vet jag goggles för alla tårar som inte syns. Paulo lärde mig;

 What if ... ( presentera problemet )

SO,  what if ... ( presentera lösning )

Veckorna går och plötsligt är det dags attt byta by. Lyan som jag hyrt via Holiday lettings i La Santa är underbar, trots avsaknaden av utsiktsfönster och balkong så har den underbart hög mysfaktor, stor skön säng och ljudet av vågorna som vaggar mig till sömns. Det blir racebriefing och jag hittar race mood efter att ha varit psykiskt och fysiskt väldigt trött ett par dagar. Jag hittar glädjen. Min största huvudbry tycks vara när under dagen jag skall chipshandla. 

Racet får bli ett annat inlägg, men jo jag uppnådde det stora målet, som jag ännu inte vet om var ett mål, och som jag ännu inte riktigt har fattat. Men en biljett till IRONMAN 70.3 WORLD CHAMPIONSHIP tog jag med mig i väskan hem!!

Min sista dag innan hemfärd vaknar jag med VM-feelis, jag spenderar morgonen i en vulkan som fortfarande luktar bränt, sköncyklar med nästintill lätta ben, njuter av sol och sömn vid Lagoon för att sedan packa ihop det medhavda handbagaget, cykelväskan och lavabucklan.

Människomöten. Mötet med medmänniskan blir viktigare och annorlunda då man reser själv. Speciellt då man själv inte är hel alla gånger.

Människomöten

•  Mötet med Paulo Coelhos tvilling (en bortglömd irländsk tvilling..?) som jag träffar vid poolkanten första kvällen. Han har kloka ord, han ser mig, han säger allt det jag behöver höra. Vi pratar om att lyckas&misslyckas då det gäller, vikten av mindfulness, att vara medveten om och tro på sig själv. Danny, som han heter, åker hem redan följande dag och efter det finns min solstol alltid på hans plats. 
• Damen vid poolen som tycker jag är modig som reser själv, som uppmanar mig att ta vara på tiden och framförallt egentiden. Hon är också från Irland. Efter ett par dagar säger vi Goodbye and have a nice flight
• Handlarn som på mornarna efter min löp- och simrunda blåser upp flytetygen i hopp om att försäljningen skall gå bra. Samma man tar ner dem vid tiden för min kvällspromenad. Dag ut och dag in gör han samma sak, liksom jag, våra blickar möts och vi hälsar Buenas dias. Jag känner en gnutta skuld för att jag storhandlar vid supermarket och inte de mindre privatägda spanska shopparna.